Anekdoter
ur AKs historia

Manskörsångens Graal…

av Hain Rebas i december 2020

En bra manskör kan plötsligt leverera höjdpunkter, som får tid och rum att försvinna. Det behöver inte handla om vältrimmade konsertframföranden, där skurar av övertoner liksom bara studsar ner från universitetsaulans tak, vilket är bra nog. Det oförglömliga momentet kan infinna sig utan någon som helst förvarning, bara dyka upp, finnas där. Som när urgamle AK-dirigenten Jan Ivar efter svår konvalescens och många års frånvaro dök upp på en sittning, vilket gladde oss alla. Med liv och lust, precis som förr, tog han del av det timliga och i det närmast rituella avverkandet av den kära gamla stamrepertoaren, som ju inte går av för hackor. Det låter, och det låter mycket. När den glada samvaron börjar lida mot sitt slut reser sig den gamle, äskar ljud: ”Pojkar, det här var ju väldigt trevligt, tack ska ni ha. Men - kan ni fortfarande Stenhammars Sverige?”

Kören rasslar tyst upp i stående, ingen börjar försöka med undanflykter typ att vi ju faktiskt inte har repat den på väldigt länge. I stället kommenderar någon tyst: ”Konsertversion!” Alla fattar, går upp på tå, gör trots sen timma sitt yttersta, koncentrerat och välljudande, alla harmonierna, Heidenstams text, de fina B 1-gångarna – yes! Och – Sve-ri-ge sitter. Den ”skär som med cirkelsåg”, som min deporterade mormor skulle ha sagt. Och belöningen? – Den gamle dirigentens lyckotårar.

Eller som ”vid rulltrappan i Prags tunnelbana.” Efter konsert på stadens konservatorium och en ordentligt tilltagen efterfest med lokala förmågor tog en större skara upprymda och frackklädda AK-sångare, kanske 15 man, gemensamt tunnelbanan mot hotellet. På perrongen påsjöng vi två tuffa punktjejer med smäktande Warum. De förskräcktes svårligen. Framme vid vår station visar det sig att rulltrappan upp inte bara är full av folk, den är dessutom väääldigt lååång. Medan vi i ganska tillfällig besättning och utspridda över hela trappans längd i den väldiga hallen långsamt transporteras uppåt, tar Roy upp, ja, vad annars, om inte svensk manskörsångs Rolls-Royce, Liljekonvaljen, förstås. I originaltonart.

Och – under över alla under – den sitter alldeles precis som den ska. Inklusive hela den värmländska naturromantiska mystiken, med perfekta B 1-insatser och svindlande harmonier, i prag-metrons bullrande rulltrappa! Folk på upp- och nerfärd tystnar, ser sig om, suckar, ler och - applåderar. – Wow!

Väl uppe samlas vi kring Roy, som inser sitt ansvar och stundens kanske flyktiga unikalitet. Han kastar sig djärvt med i dess flow, och utan att tveka tar han upp den undersköna kubanska Ave maris stella. Inte fega, två verser! Med precis så mycket rit. och ppp som behövs. – Ohh! Även den sitter, beröör, griiiper! – Och allt blir stilla… ej ett ljud, igenom hallen svävar… Åter förundring, beundran, spontana applåder. Och vi – rörda, nöjda, svävande i en högre rymd, där vi äntligen funnit vår Graal …

- Voilà Quintessensen, Den Egentliga Meningen med manskörsång: Förbrödrande moment av skiraste eterisk lycka: We few, we happy few, we band of Brothers!

AK framför Wilhelm Stenhammars Sverige, vid vårkonserten jubileumsåret 2019, under ledning av dirigent Gunno Palmquist. Text: Verner von Heidenstam.
AK framför Kung Liljekonvalje av David Wikander med text av Gustaf Fröding, vid körens 100 års jubileum 25 maj 2019.